Stora streckspel slår allt - om man inte är klantig

- Jaha, du gillar att lira på galopp. Komber då, antar jag, sa en travpolare till mig en gång.

Nja.

Jag lirar förvisso någon komb ibland, men mer intressant än travets tvilling är det nödvängtvis inte. Däremot älskar jag stora streckspel!

Med galopp är det ännu mer intressant än trav, eftersom de stora dagarna inte alls är lika ”sönderanalyserade”.

Och därför sken jag som en sol, när jag såg att det blev jackpot på femmorna på Grand Slam 75 på Hagmyren i söndags.

Eftersom Jarlsberg i Norge har det stora streckspelet kommande söndag och det dessutom är V75 (inte Grand Slam 75), går jackpoten alltså till – Svenskt Derby på Jägersro Galopp den 14 juli.

Yipeee!

Nu ska både förstoringsglas och mikroskop fram för att granska startlistorna och hitta den där borttappade 2-procentaren, som alla andra kommer att missa på Jägersro. Den där borttappade 2-procentaren som gör att man kan ta fram resekatalogerna ur byrålådan…

Stora streckspel är det roligaste som finns. Mycket roligare än att satsa 100 spänn på en komb, för att hämta ut tolvhundra till middagen efter tävlingsdagen, förvisso inte fy skam det heller.

Tyvärr blir det ofta dråpliga och smärtsamma historier, med jämna mellanrum, när jag själv är inblandad i streckspelskonstruktioner.      

Jag tänkte därför avsluta med en anekdot från det ”spelarkiv”, som jag har någonstans uppe mellan pannbenen.

Halva den här historien har jag redan berättat vid något tillfälle för länge sedan, i en krönika i Poker Magazine.
Ett av de dråpligaste galoppspel som jag gjort någon gång var nog en V65:a på Täby Galopp i oktober 2004. 

Jag hade väldigt bra koll på omgången tyckte jag, andrahandsfavoriten och spiken Tawoos (e. Rainbow Quest) vann stoeliten. Precis som jockeylegendaren Fredrik Johansson hade tipsat om när jag frågade honom vad han trodde (jag kallar alltid den bästa löpningen för stona på storloppsdagar för ”stoeliten”, oavsett om det är Bloomers’ Vase eller Lanwades Stud Stakes eller vad det nu må vara för löpning). 

Det enda problemet var ett väldigt lurigt tvååringslopp, Breeders’ Trophy Juvenile, där jag – och några kompisar som var med på systemet – till slut streckade tolv av femton hästar.
Enprocentaren och 61-oddsaren Scottish Fun streckade vi inte, eftersom han enligt tränaren Tommy Gustafsson i intervjun i intern-TV inför tävlingsdagen, mer eller mindre bara skulle ut för att ”se och lära”.
Givetvis vann Scottish Fun ett oerhört tight femhästars-upplopp, eller någonting åt det hållet, med en överläpp. 

709 000 kronor för sex rätt plus en massa femmor hade jag och mina kompisar fått, om vi streckat den också.
Det blev småsmulor tillbaka istället, den gången.
På Stockholm Cup-dagen i september ett par år senare, berättade jag historien för Scottish Funs jockey Michael Richardson, när jag träffade honom vid uteserveringen på banan.
”Vet du vad, det här har jag aldrig berättat för någon förut”, sa Michael och fortsatte: 

”Hästen vann ju knappt ett lopp efter det … och anledningen att han vann den gången, var faktiskt att han blev påriden av en annan häst i början av upploppet. Han blev så rädd att han ökade farten rejält och vann. That’s the truth …”

Vad är då sensmoralen av detta?

Jo, att ta tolv hästar av femton i ett lopp för orutinerade tvååringar är matematisk idioti.

Det är givetvis dom hästarna som man rationalisernar bort, som kan skicka en till Maldiverna med en rekordstor semesterkassa.

Å andra sidan, detta var för 15 år sedan och även om min spelteknik fortfarande kan ifrågasättas ibland, så var det sista gången som jag ägnade mig åt just denna typ av fadäs-inbjudande klanteri i en  stor streckspelsomgång…