Blogg

Om man tävlar på lika villkor vad är det då som saknas

barlaman_601
Yvonne Durant har haft stora framgångar som ryttare i Skandinavien Foto: Stefan Olsson / Svensk Galopp

Jag satt och tittade på BBC häromdagen och det var väldigt intressant då det var kort om galopp. 

Man talade om att galopp är en av de få sporter som finns i hela världen där män och kvinnor tävlar på lika villkor.

Tallulah Lewis som är ledare för nätverket Women In Racing berättade i programmet att:

Trots att mer än hälften av de som går i “racing school” är kvinnor så är det bara 14% av de som är jockeys i England.

De berättade vidare i programmet att de kvinnliga ryttarna får 8 procent av ritterna medan de kvinnor som får rida i de så kallade bästa grupploppen i England bara är representerade med 1 procent. Det de konstaterade i programmet är att det bevisar att det finns ett stort intresse och engagemang från de kvinnliga ryttarna att lyckas, men något stoppar dem från att nå hela vägen.

Det jag noterar som är intressant att se när man tittar på England är att Hayley Turner och Josephine Gordons framgångar har sett till att lyfta de kvinnliga ryttarna rejält de senaste åren. I år har ju även Hollie Doyle svarat för en makalös prestation då hon i nuläget vunnit 110 lopp och skrivit in sig i historieböckerna som den kvinnliga ryttare som vunnit flest lopp under en säsong. Hollie Doyle är med det resultatet på topp 10 listan på den släta banan och i år har även Rachael Blackmore varit tvåa på Ireland efter att ett tag ha sett ut att kunna bli irländsk hinderchampion. Kan det vara så att vi är sakta sakta på väg mot en förändring i galoppvärlden?

 Den första frågan man måste ställa sig oavsett om man är i England eller i Skandinavien är tävlar kvinnor och män verkligen på lika villkor? Är det de kvinnliga ryttarnas teknik, skicklighet och styrka som inte räcker till och gör att inte fler rider i de stora loppen eller är det så att de inte får möjligheten som är problemet.

 I de vanliga loppen är det ofta många kvinnliga ryttare som får chansen, men så fort klassen på loppen blir bättre så minskar andelen kvinnliga ryttare i startlistan. Är det så att man anser att de kvinnliga ryttarna har vad som behövs i de vanliga loppen, men så fort de större loppen kommer så saknar de det där sista eller är det så att det är så att man inte vågar ge dem chansen i de större loppen?

Nu är inte galoppen ensam om den här bilden. Det är samma sak i travet trots att majoriteten som arbetar i travstall är kvinnor så är det inte många som i slutändan får möjlighet att köra i de stora loppen. Inom ridsporten så är 80% av de aktiva kvinnor, hur många av dem ser vi när det är dags för de stora tävlingarna?

Utan att ha en exakt siffra så tror jag att de kvinnliga ryttarna har mer än 8% av ritterna i Sverige så här är vi längre fram än England. I år tycker jag vi har sett en del små, men trots allt positiva förändringar i de stora loppen där i alla fall några av Skandinaviens kvinnliga ryttare fått chansen. Både proffs, men även lärlingar har fått möjligheten att rida i t.ex. något av de olika derbyna. 

Vi har ju haft Susanne Berneklint, Sofia Nordgren, Margareta Lindström och Yvonne Durant tidigare för att nämna några som verkligen fått chansen och de har alla tagit vara på den på bästa sätt. Hade deras framgångar varit idag, när internet fungerar som en stor plattform så är jag övertygad om att genomslagskraften varit enormt mycket större än den var förr. 

En annan intressant sak är att de senaste fem åren har tre av de fyra främsta lärlingarna varje år varit kvinnor och det kanske är så att det vi är på väg mot en förändring de närmaste åren även bland proffsen. 

I intervjun på BBC så lät i alla fall Hollie Doyle hoppfull vad det gäller framtiden trots allt:

Om de får möjligheten kan kvinnor tävla mot män på samma villkor, Jag tycker bara att galoppen varit fast i gamla tankesätt och känslan har varit att det varit lite av männens värld. Nu tycker jag det finns mer och mer bevis för att kvinnorna är lika bra som männen i vår sport.

Även Bryony Frost har varit positiv och förhoppningsfull angående om någon kvinna kan bli champion i England:

Varför inte? Om du är tillräckligt bra och du rider vinnare. Har du bara folk bakom dig som stöttar dig och ger dig möjligheten så självklart. Jag tror inte det är någon skillnad, jag upplever att många idag har slutat att se mig t.ex som en kvinnlig ryttare utan ser mig i första hand bara som en jockey. Jag vill det ska vara på lika villkor. Jag vill inte ha några skillnader för det är det jag tycker är fantastiskt i vår sport. Du måste vara bra för att kunna bli bäst.Det är också så att du kan inte göra det själv utan måste ha någon som tror på dig. 

 

Ett av de mer tänkvärda uttalandena som jag tagit till mig när det gäller ryttare är en sak som Bryony Frost sa i en annan intervju. Det var när hon berättade om en journalist som ringt upp henne och ville göra en intervju. Journalisten började med att säga att anledningen till att kvinnor inte riktigt räcker till är för att kvinnor inte är lika starka som männen. Bryony Frost sa då till journalisten att han skulle nämna en rugbyspelare och en toppryttare, vilket han gjorde. Vem är starkast och kan lyfta mest frågade hon? Journalisten svarade rugbyspelaren. Varför det? Journalisten svarade att han är starkare. Ok, låt dem nu rida rakt i 1600 meter, vem tror du blir tröttast? Rugbyspelaren för han vet inte hur man ska rida en häst. Varför det? Efter lite funderande sa journalisten det hänger på tekniken.   

 

Personligen ser jag fram emot vad resultatet blir den dagen när någon av Skandinaviens större tränare eller ägare tar chansen och ger en kvinnlig ryttare möjligheten att få vara förste jockey. Min personliga åsikt är att det kommer att föra sporten framåt ur flera synvinklar inte bara för de kvinnliga ryttarna vi har i Skandinavien. Det skulle också skapa fler förebilder för våra nya förmågor och även rent medialt. En sak kan vi alla vara överens om i alla fall att vår underbara sport behöver synas mer och lyftas till helt nya nivåer.  

niclas_cronber

Niclas Cronberg

Född i Nässjö, flyttade till Malmö 1971. Kommer från en galoppintresserad familj. Farfar Nils Ebbe Cronberg var aktiv inom galoppen sedan 30-talet - han var banläkare, med i skiljedomstolen och handikapper. Pappa Ebbe Cronberg var funktionär inom galoppen i över 60 år och hade flertalet olika funktioner, bland annat som ringmaster, löpningsreferent, tävlingsläkare och handikapper. Niclas har själv varit verksam inom flertalet olika funktioner på galoppbanan genom åren. Började skriva om galopp i Sydsvenskan 1990. Har de senaste åren agerat som tips- och spelexpert på Jägersro och Göteborg. Har sett mer än 100 skandinaviska derbyn live.