Blogg

Individuella "förlusttak" är renodlat överförmynderi!

totokassor_7666
Ska staten bestämma hur mycket som den enskilda individen omsätter på spelet? Foto: Stefan Olsson / Svensk Galopp

När vi nu är på väg mot årets sista månad och luciatågen och juleljusen närmar sig med stormsteg, har galoppsäsongen också bromsat in på de flesta håll på våra breddgrader.

Det börjar snart bli dags att summera det som hänt under 2019. Och det mesta som kommer att hamna i en eventuell årskrönika är ganska självklart - även om det inte är detta, som jag tänkt ägna dessa rader åt.

Att vi kommer att minnas Enables magnifika misslyckande i “Arcen”, Square de Luynes uppvisning på Bro Park - som fick Racing Post att ta till rubriken “Frankel of the Fjords” - och Freestylers sena metamorfos i livet från duglig 80-handicapare till Stockholm Cup-tvåa är ganska givet.

Men bland allt annat i mediebruset kring hästsporten har jag under året blivit “mentalt investerad” i ett annat spörsmål - nämligen förslaget med individuella speltak för spelare, som varit en issue i år främst i Norge.

Formellt handlar det om ett “förlusttak”, men det är i mångt och mycket samma sak. 

Jag vill med en gång påpeka att detta inte är något som berör mig personligen som spelare, eller min egen spelkassa, på något sätt. 

Förslaget som har varit uppe på tapeten i Norge har handlat om förlustgränser på max 20 000 kronor per spelare och månad. Och jag är själv inte i närheten av den typen av spelomsättning, även om jag gärna lirar några hundralappar på både galopp och trav med jämna mellanrum.

Min irritation är mer riktad mot ett inslag av förmynderi i samhället som verkar bli mer och mer påtagligt. Om man exempelvis vinner några tusenlappar på kapplöpningsbanan under helgen och sedan ska sätta in dem på sitt bankkonto på måndagen, möts man av en misstänksam 25-åring som frågar, “Jaha, hur har hen kommit över de här pengarna?”

Följt av någon förklaring i stil med att bankexpediten måste ställa frågorna, för att försäkra sig om att hen som ska göra insättningen inte håller på med penningtvätt.

Jag är naturligtvis för väluppfostrad för att påpeka att det är mycket större risk att penningtvätt förekommer i spannet miljoner/miljarder kronor. Och att det därför faktiskt är mycket större risk att bankexpeditens högste chef, som på olika sätt är kopplad till betydligt större belopp och transaktioner, kommer i kontakt med “penningvättslantar”. Än att en vanlig stackars knegare som ska sätta in några tusenlappar på sitt eget lilla konto, är inblandad i detta.

Vart jag vill komma? Att det är precis lika oförskämt att staten ska bestämma, hur mycket Kalle eller Lisa eller Olle omsätter på toton.

En person som äger 15 eller 20 fullblod (eller travhästar, för den delen), lär väl ha råd att backa några tiotusentals kronor på spelet någon enskild månad, utan att staten behöver gripa in?

Frågan är faktiskt väldigt viktig ur ett brett perspektiv, eftersom de spelare som omsätter allra mest på spelet också - faktiskt - står för en rätt betydande del av den totala spelomsättningen.  

Och i en allt mer konkurrens-utsatt spelvärld så behöver galoppen (och travet) i både Norge och Sverige behålla alla slantar som är med och ser till att hela hjulet snurrar ordentligt.

Vartenda krona, faktiskt.

Sen är jag medveten om att allt går att missbruka. Men vi kan väl inte förbjuda folk från att köpa fem flaskor Bordeaux-vin på Systembolaget på fredag, bara för att det kanske finns någon annan som äventyrar både ekonomi och framförallt hälsa, genom att ensam kanske sätta i sig motsvarande mängd varje helg?   

Jag var inte född och med i matchen på den tiden, men vad jag förstår var motboken ingen succé, direkt…

Däremot är det givetvis väldigt bra att den svenska spelmarknaden som helhet har omreglerats och att de som har problem med spelmissbruk har betydligt större möjligheter till hjälp framförallt i den digitala miljön. Och att “responsible gaming/gambling” blivit en viktigare punkt på agendan, hos de allra flesta spelbolag.  

Nu är det så, att det norska förslaget om förlustgränser på 20 000 kronor i månaden bara har lagts på is, som vi också rapporterade om på galopptips.se tidigare den här månaden. Frågan lär tas upp igen redan nästa år: 

- Vi klarade oss med en hårsmån den här gången, sa norska travsällskapets ordförande Knut Weum när ärendet bordlades.

Om detta praktexempel på överförmynderi någonsin tas upp på allvar i Sverige så hoppas jag att vi som har möjlighet att höja rösten rejält, gör det! 

Annars kan konsekvenserna bli rätt allvarliga inte bara för spelets ekonomi, utan i förlängningen även för sportens dito.

robert_okpu

Robert Okpu

Robert Okpu är författare till boken "Järvsöfaks - sagan om kallblodskungen" (Sportförlaget). Han är en f d nyhets- och nöjesreporter (Expressen, Vestmanlands Läns Tidning m fl) som jobbat med trav och galopp på heltid, sedan slutet av 90-talet. Anställd på Kanal 75 (1999-2014) och travkrönikör i Expressen 2011-2014. Tippar fortfarande galoppens storloppsdagar i Aftonbladet ibland. Har på senare år jobbat som producent för konferensen i-Gaming Forum i Stockholm. Den bäste galoppören som han delägt är Saving Kenny.